Dagens Nyheter – 19 juni 1868, sida 3

— Ja, huru skulle han kunna säga något, när han ingenting visste? Rodnaden uppsteg åter på Rudolfs kinder, och han andades mera fritt. Men Leuthold hade åsett allt, gifvit akt på allt. En aning hade plötsligen uppstått hos honom. För att qvarhålla samtalet vid samma ämne, skyndade han sig att yttra: — Om jag ingenting visste — härvid fixerade han Rudolf skarpt — var det derför att jag icke ville veta något; ty de detaljer, som den gamle mannen dessutom uppgaf, voro ganska upplysande, och ännu skulle jag, om jag ville... — Hvartill tjonar det? afbröt honom Miller med ett tvunget leende. Jag tycker att ni icke bör blanda er i hvad som rörer två för er okända personer. — Den ene af dem förtjenar åtminstone icke att så kallas, sade herr von Leuthoid; ty han har varit sedd i mitt sällskap på det kaf, som vi tillsammans besökte för en månad sedan. Miller spratt häftigt till. — Måhända någon likhet har kunnat vilseleda ... stammade han. — Boken och handstilen kunna äfven tjena mig till ledning, svarade Leuthold. — Har ni boken? frågade presten i en så ångestfull ton, att till och med Fredrik märkte att det icke stod rätt till. — Lugna er, sade han skrattande, den svarte mannen lemnade intet qvar.-.. och Rafaels spaningar kunna icke kompromettera hvarken hans hustru eller hans dotter; ty jag gissar att saken rörer någondera af dessa. Den gamle såg ut att vara mäkta förtörnad; dock sökte han kachera sina känslor. För öfrigt gick han såsom han kommit, utan att säga, hvarken hvem han var eller hvarifrån han kom eller hvart