Dagens Nyheter – 19 juni 1868, sida 2

del att komma ur sitt bryderi än att utbrista i högljudt skratt, dervid visande sina hvita tänder. — Jag märker att jag varit indiskret, sade hon. Det var aldrig min mening att bedja herr von Leuthold om några förtroliga meddelanden Sådana är han ju icke skyldig oss. — Är ni säker derpå? invände Fredrik. Dorothea steg upp. — För all del låt oss gå ned i trädgården, sade hon. Det är en så qväfvande värme här i salongen... — När herr von Leuthold talar, tillade Wrangel halfhögt. — Ni är odräglig, hviskade fru Dalchid, i det hon mottog hans erbjudna arm. Fredrik sänkte hufvudet och påtog sig en ångerfull min. Han ville ursäkta sig, men bankirens fru drog honom med sig, utan att höra på hvad han sade, och som Lina samtidigt lemnade rummet under förevändning af några hushållsbestyr, måste Leuthold följa paret. Tanken på att fresta den unga qvinnan hade endast småningom uppstått hos honom. När han först inträdde i Mällers hem, der smekmånadens ljufva frid rådde, hade ett gäckande löje kragat hans läppar och han hade sagt till sig sjelf: — Om jag bara ville! Sedan hade han gjort åtskilliga reflexioner och slutat med att tänka: o— Jag vill. Då var det ännu blott nyfikenhet, en önskan att göra rön, som förestafvade hans beslut; men oväntade svårigheter mötte honom. Han fann att han måste uppmärksamt studera Linas hjerta, för att upptäcka dess svaga sida, att han måste börja ett långvarit krig mot den som han trott sig kunna med storm intaga. Det onda i och för sig sjelf behagade honom alltid; men när