absolution eller kyrklig begrafning eller uppbyggelsen af andra kyrkliga ceremonier. Det börjar se ut, såsom om alla Londons tidningar ansåge det för en skyldighet att leverera en condolance-artikel i anledning af grefve Bismarcks insjuknande. Så uppvaktade Times härom dagen med en artikel, i hvilken tidningen ger uttryck åt sitt uppskattande af Bismarcks många och stora förtjenster genom att jemföra honom med Columbus, Wellington, Palmerston, och slutligen uttala den öfvertygelse, att verlden har honom att tacka för fredens upprätthållande: Det är tvänne mäns undfallenhet, Bismarcks och Napoleons, som Europa har att tacka för att det under de tvenne senaste åren varit förskonadt från krigets elände. Men sedan den sistnämndes brydsamma ställning och obeständighet nästan gjort honom till en lekboll för de stridande partierna i hans eget kabinett, berodde och beror fredens upprätthållande på den preussiske statsmannens ytterst klara och bestämda, men dock derjemte försigtiga och försonliga politik. Man må hoppas, att Bismarcks anda skall fortlefva äfven under hans nödtvungna frånvaro. Den engelska qvinnan lyckönskas i flera liberala engelska tidningar till den seger, som hon vann i parlamentet den 10 dennes. Det är dock i sjelfva verket en seger, som ej är många skatter värd, och, hvad som är ännu sämre, den skall komma att medföra nästan inga frukter, Saken förhåller sig på följande sätt: Den engelska qvinnan står, i fråga om eganderätten, lägre, än qvinnan i många Österns länder. Ur den högst tvifvelaktiga satsen: Man och hustru äro ewt, har man genom den engelska lagen framdestillerat den regel, att allt, hvad hustrun eger i fast och löst, är mannens egendom, öfver hvilken han eger uteslutande rätt att disponera. Hvad hon medför i boet, hvad hon sedermera ärfver eller förvärfver, tillhör honom, liksom om han hade förvärfvat och ärft det. Såsom motvigt till denna ensidiga behandling blir för hustrun endast öfrigt rättighet att hysa det anspråk, att mannen föder henne efter sitt stånd och sina vilkor, och dessutom den trösten, att han måste betala hennes skulder, om hon varit tvungen att skuldsätta sig för sitt och husets uppehållande. Detta är den regel, som endast genom en särskild, omständlig öfverenskommelse kan undanrödjas — men en öfverenskommelse, som aldrig kommer de fattiga hustrurna i arbetsklassen till godo. Och likväl behöfva just dessa allra bäst lagens skydd, då en oduglig, utsväfvande och på fylleri begifven man blott alltför ofta beröfvar sin arbetssamma hustru allt hvad hon under veckan förtjent, och derigenom drager outsägligt elände öfver hus och hem. Mycket är redan taladt och skrifvet mot denna hustruns orättmätiga omyndighet — i form af romaner och lärda afhandlingar, i parlamentet och på möten. Men det har dröjt länge, innan försvararne af qvinnans rättigheter kunde vinna ens en aktningsbjudande minoritet för sina i parlamentet väckta motioner i ämnet, och med rätta kunde Lowe säga, att giftermål i viss mån tillräknades Englands qvinnor såsom ett brott, då lagen dömde dem att böta derför med konfiskation af all deras egendom. ÄAndtigen har en lyckligare stjerna för dem uppgått; den af Shaw Lefevre väckta motionen, som afser att tillförsäkra dem lika eganderätt med nannen, genomgick den 10 dennes andra läsningen med en majoritet af en röst; 123 hade vöstat för, och lika många mot motionen. Då afgaf talmannen sin röst till det svagare könets ördel, hvarefter på det griljerade galleriet de ler förbjudua bifallsropen skallade, blandade ned handklappningar och klappandet af soljädrar mot det förgyllda gallerverket — ett arm, sådant man ännu aldrig hört i underhuset. I len gyldene buren sutto nemligen fru Jakob Bright ch andra, hvilka arbeta för qvinno-emancipaionen, men den eleganta verlden var i Ascat )å kapplöpningen; bifallsyttringarne skulle naurligtvis gälla talmannen, derför att ban genom in afgörande röst kommit qvinnorna till hjelp.