Dagens Nyheter – 18 juni 1868, sida 2

lyckligare än i mitt hem, der mitt öra smekes af or röst och min blick möter er blick. Lina drog tillbaka sin hand. — Ni ogillar således min nyfikenhet? sade hon tvunget. — Jag begär endast frihet att sjelf följa min böjelse. — Men om jag ber er, Rudolf, att följa med, om jag fordrar det såsom ett bevis på er ömhet. Ni är icke okunnig om att jag ej kan ha något nöje, när ni är frånvarande; hvarför kan ni icke då för min skull öfvervinna en motvilja, som ju saknar all verklig grund. — Hvad vet ni i det fallet? svarade Mäller, synnerligen missnöjd öfver hennes enträgenhet. För att afslå grefvens inbjudning och era böner bör jag naturligtvis ha något skäl. Kan ni då ej ha så stort förtroende till mig, att ni antager mitt skäl vara fullgiltigt, utan att jag uppgifver detsamma? Rafael skall nog förlåta mig, och jag hoppas att ni skall visa mig lika mycket öfverseende som han. Efter att ha uttalat dessa ord, tryckte han grefvens hand och lemnade salongen. När han gått, inträdde en stunds tystnad. Majoren, som tvekat ett par sekunder, beslöt sig för att följa Rudolf. Dorothea och Fredrik betraktade hvarandra förvånade. Hvad Leuthold angår, hade han blifvit tankfull. Lina hade upprörd slagit sig ned i soffan och vred konvulsiviskt mellan fingrarne en kordong, som tjenade henne till skärp. Fru Dalchid närmade sig henne. — Nog kan ni komma, snälla vän, utan er man ,sade hon. — Nej, genmälde Lina, som med möda återhöll sina tårar. För mig är det icke möjligt att få något nöje af denna fest. Jag blir hemma, Fredrik uppgaf ott utrop af förtvidlan.