Dagens Nyheter – 18 juni 1868, sida 2

— Jag hoppas, min fru, svarade, herr von Leuthold artigt, att ni tillåter mig ofta förnya dessa försök att skingra er sorgsenhet. Det skall bli mig en glädje att i någon mån vara era vänner behjelplig uti att trösta er öfver en olycka, som så oförtjent drabbat er. Fru Dalchid tackade genom en nigning, i hvilken hon försökte nedlägge så mycken grace som möjligt. — Var icke heller detta tydligt nog ? hviskade Fredrik i hennes öra. — Tig då, svarade hon, i det hon slog honom på armen med sin solfjäder. — Jagten skall ega rum i Wilhelms-Hecheskogen, yttrade grefven. Jag har af vederbörande myndighet utverkat tillstånd dertill; hela Cassel skall vara med derpå, och till och med Rudolf har lofvat mig att den dagen afvika från sina vanor. Den unge prestmannen syntes förlägen. — Ni har verkligen affordrat mig ett löfte, stammade han; men jag har funderat vidare på saken... Vid tanken på allt detta buller och menniskohvimmel känner jag mig illa till mods. Lina kan följa med utan mitt sällskap. Hon har ju fru Dalchid, majoren m. fl. att hålla sig till. För min del tycker jag mera om att... jag stannar hemma. Ett ögonblick af allmän öfverraskning inträffade nu. — Hvaraf kommer denna ändring i ert beslut? utropade Lina. Hvad fruktar ni väl af den folkmassa, som festen kommer att utlocka? Hvarför vägrar pi att deltaga i ett nöje, hvartill tillfälle säkerligen icke mera kommer att erbjuda sig? — Hvarför dessa frågor? sade, Rudolf, i det han fattade den unga gqvinnans hand. Den enda glädje hvaraf jag njuter, är den ni bereder mig genom er kärlek och hängifvenhet; jag är aldrig