Dagens Nyheter – 18 juni 1868, sida 2

— Men det går icke an! återtog Dorothea med häftighet. Betänk då, min vän, att allt detta blifvit anordnadt för vår skull af herr von Leuthold. — Ahl! tänk icke på mig, inföll denne i en ton af undergifvenhet; hvarken mina planer eller mina förhoppningar böra inverka på er frihet. Fru Dalchid bet sig i läppen och slog mot bordet med sin solfjäder. Tanken på att hon möjligen skulle gå miste om en fest, gifven för henne (ty hon var af Fredriks åsigt) och sålunda förlora ett tillfälle att visa Cassels befolkning sin präktigaste toilette, hade helt och hållet gjort slut på hennes resignation. I allmänhet medgörlig till följd af intresselöshet, kunde fru Dalchid, såsom de flesta milda qvinnor, icke gifva med sig det ringaste, då det gällde något som intresserade henne. — Åh! det är oerhördt, utropade hon, att beröfva oss ett sådant tillfälle blott af en nyck eller till följd af dåligt humör... ty herr Rudolfs vägran kan icke tillskritvas någon annan orsak. — Om han ändå ville anföra ett enda skäl, yttrade herr von Wrangel. — Han har utan tvifvel något sådant, sade grefven. — Åh! ni försvarar honom alltid, återtog Dorothea med bitterhet. Men jag, jag är uppretad! Säg mig, herr von Leuthold, skulle ni vara i stånd att handla på ett sådant sätt? — Jag är icke en person, hvilkens exempel man kan åberopa, sade Rafael ödmjukt. — Detta är icke att svara. Jag frågar hvad ni skulle göra, om ett fruntimmer, som älskade er, framställde en bön till er, såsom Lina nyss till sin man, (Forts.)