Dagens Nyheter – 18 juni 1868, sida 1

landsplågans framfart. Arbetsamma män och vällustingar hemsöktes deraf i lika mån; och läkarne, fruktande för denne okände fiende, hade till största delen flytt. Olyckan drabbade äfven mig; och fattig student som jag var, blef jag snart öfvergifven. Det var då han kom, han, som redan vid denna tid vunnit rykte. Han satte sig bredvid min säng; han slösade på mig alla vetenskapens skatter. Han sparade icke omsorger, ansträngningar, nattvak... Följden var att jag blef räddad. — Tack vare honom, sade Lina, hvilkens blick glödande af beundran hvilade på grefven, — Åh! hvilket vackert drag! utropade fru Dalchid. — 5e der en hängifvenbet, hvarmed ingen egennytta var blandad! tillade Wrangel, i det han sneglade på majoren. — Hvem vet? yttrade Rafael, i hvilkens röst en viss sorgsenhet förspordes; jag ville kanske studera Millers sjukdom. — Ah! tala icke illa om er sjelf, inföll lifligt den sistnämnde, och förunna mig den lyckan att vara er tacksam. Med afseende på olikheten i våra tycken och åsigter har man ibland förvånat sig ötver att vi kunnat vara så goda vänner; men när jag befinner mig tillsammans med er, är jag icke längre prestmannen som dömmer och fördömmer, utan jag är fortfarande studenten i Leipzig. — Och jag tackar er derför, sade grefven, tryckande hans hand. Märkvärdigt nog ha vi icke råkats sedan den tiden. Jag visste icke hvad det blifvit af er, förrän slumpen förde oss tillsammans hos Wrangel för några månader sedan, den dagen då vi hade vår stora jagt. — Apropos jagt, inföll fru Dalchid, har ni ju lofvat att låta oss vara med på en sådan. — Allt är redo, svarade Rafael, och jag