Dagens Nyheter – 17 juni 1868, sida 2

tillade majoren ironiskt; ty alla ryktbara män i Tyskland ha ju varit kamrater med er antingen i skolan eller vid universitetet. — Det är sannt, svarade Wrangel, som icke förstod att han var föremål för drift. Vår afdelning bestod uteslutande af utmärkta ynglingar... och det märkvärdigaste är att jag på den tiden ansågs för att vara den bäste lärjungen bland dem alla. -— l — Ja, det är verkligen sannt. Jag satt alltid högst i min klass. — Således har då skriftens ord gått i fullbordan ... Ni vet de der orden... o— Ahl jag begriper... De främsta skola vara de yttersta, inföll Fredrik. Tror ni icke att jag fattar er mening... Tusan! jag visste verkligen icke att ni kunde vara så elak... Men huru det nu än må vara, är det glädjande att ha framstående män till vänner... man tycker då nästan att man äfven sjelf är höjd öfver hvardagsmenniskornas hop. Om man frågar mig om deras ålder eller deras utseende, är jag i tillfälle att omtala vida mera, hurudana deras lefnadsvanor, deras karakterer äro ... Sådant der utgör ofta samtalsämne i sällskapslifvet. Så t. ex. hvar jag befinner mig har man tusen frågor att göra om grefve Rafael. — Jag tillstår att jag blef mycket förvånad öfver att träffa honom i Minden, yttrade fru Dalchid. Jag har sett honom i Wien, der han icke är mindre känd än i Cassel; men jag har varit okunnig om hans förhållande till min kusin och jag skattar mig lycklig att få fortsätta och underhålla en så ytterst intressant bekantskap. (Forta)