Dagens Nyheter – 17 juni 1868, sida 2

lit till er, dyra Lina; derför valde jag Sennhätten till min tillflyktsort... — Och äfven derför att frun icke adde någon annan att välja, anmärkte majoren. o— Jag visste att Lina med glädje skulle mottaga mig ru när hona har eget hem, sade Dorothea, synnerligen betonande ordet eget. oc Ni hade då fått underrättelse om mitt giftermål? frågade den unga qvinnan, som ville till hvad pris som heldst föra samtalet på ett annat ämne. — Ja, gecom en händelse, genmälde fru Dalchid; men — jag bör väl tillstå sanningen för er — jag trodde att det var med en annan man ri gift er. — Huru? — Man hade sagt mig att ni var förlofvad med er kusiv, Fredrik von Wrangel. — Och denna uppgift var sann. — Jo, sade majoren i det han höjde axlarne, det var en af de förståndiga planer, som uppgöras af föräldrar efter en god supå på deras barns kristningsdag och således under det rhenska vinets ljufva inflytande. — Men kusin Fredrik var ju ett i alla afseenden passande parti! invände Dorothea. — Ja visst, ypperligt! återtog den försmädlige onkeln ironiskt. Han är ju en man med ton, en man på modet. Ej nog med att han valsar väl, han rider också förträffligt! Öckså har man skyndat att gifva honom en grann tite. För öfrigt är han visserligen lika oförmögen att rezonnera öfver ett ämne som... Ilan sade intet vidare, men hans blick fullbordade meningen, hvilken uppfattades af Dorothea; ty hon yttrade med ett något tvunget skratt: — Som jag, eller huru, major? Genera er icke, jag ber er derom, utan fortsätt! — Det tjenar ingenting till, eftersom ni re