Dagens Nyheter – 16 juni 1868, sida 2

I den mån han talade, tycktes den unge mannens isiga omhölje smälta, blodet uppsteg på hans kinder, hans ögon öppnades, så att de blefvo mycket större än de förut varit och mycket lifligare— en hänförelse, som oupphörligen tilltog, afspeglade sig i dem. Slutligen fattade han Georgs båda händer och uppgaf ett rop. Samma tro som Kaufman hyste hade vaknat hos honom; han kunde icke förstå huru allt tillgått, men han tviflade icke: den döde hade uppstigit ur sin graf, Gud hade gjort ett underverk. Intagen af denna öfvertygelse, föll han på knä bredvid Georg, som begynte med hög röst uppläsa en af dessa improviserade böner, i hvilka de tyska reformerta utgjuta sitt bjertas känslor inför Gud. När han slutat, stego båda upp glada och stärkta: tron hade alldeles förjagat deras tvekan, och de tänkte nu blott på medel att finna den, som genom ett under hade blifvit dem återgifven. III. Sennhytten. Dagen efter de händelser, som berättades i föregående kapitel, satt ett ungt fruntimmer ensamt i ett af rummen uti en byggnad, belägen nära Minden på venstra stranden af floden Werra. Hennes drägt utmärktes af denna elegans, som man finner hos qvinnor, hvilka vilja behaga utan att lysa. Hon var liten till växten, något blek, och hennes rörelser förtjusade genom mjukhet och grace. Hon sysselsatte sig med ett tapisseriarbete; men det sätt hvarpå hon handterade nålen — än sydde hon långsamt, än med brådstörtande fart — hennes blickar, som oupphörligen riktades på pendylen, och den darrning, hon ej förmådde undertrycka vid miusta ljud, som lät höra