Dagens Nyheter – 16 juni 1868, sida 1

god helsa och styrka. Hans blåa ögon, hvilkas pupiller voro vidgade, betraktade länge, utan att se, och hans blonda hår nedföll i silkeslena lockar öfver skuldrorna. Sedan han skådat på de ankommande, syntes han åter försjunka i sina tankar. — Jag förer med mig sällskap åt dig, Herman sade Georg, i det han med Wilhelmina trädde fram ända till det ställe, der den unge mannen satt. Herman svarade icke. — Är det så du mottager dina gäster? återtog den gamle med högre stämma. Här, ser du, är en stackars flicka, som icke har någon tillflyktsort, och åt hvilken således rum måste beredas. : Den unge mannen upplyftade långsamt hufvudet och såg på Kaufmans följeslaågarinna. Wilhelmina var förtjusande, der hon nu stod belyst af månans sken. Hennes hår var i oordning; till följd af tårarne blixtrade hennes ögon mera än vanligt, och den långa aren i förening med sinnesrörelsen, hade öfverstrött hennes kinder med rosor. Till och med på Herman kunde denna skönhet icke annat än slå an; han steg upp och genmälde: — Stora kammaren är ledig. Min syster kan få bo i den. i — Låtom oss då begifva oss dit, sade Georg, som emellertid påtändt en lampa. Han gick förut och den unga flickan följde efter. De passerade tvänne tomma rum och inträdde i ett tredje, som var gammalmodigt möbieradt. . — Den här boningen förefaller dig väl mycket trång och mycket dyster i jemförelse med de moderna våningar, vid hvilka du är Van; men i morgon skall solen intränga genom ditt fönster och foglarne skola sjunga på taket. Om din önskån att blifva god och aktnings