Dagens Nyheter – 16 juni 1868, sida 1

kappa på Wilhelmina, hvarefter han gick ut med henne. Den stackars flickan begynte ånyo hårdt snyfta; han fattade hennes arm temligen brutalt och sade i en häftig, men på samma gång förtrolig, ton: — Hvarför gråter du? Är du rädd för att också jag skall öfvergifva dig? Har jag ej lofvat att blifva din beskyddare? Du behöfver ej längre fästa så synnerligt afseende på ditt rykte; detta är i sig sjelf en stor olycka, som dock har något godt med sig. Jag kan föra dig hem till mig; du skall lefva såsom min dotter så länge, medan vi vänta på någon annan tillflyktsort. Det som har skett är utan tvifvel det bästa; ty hvad Gud gör är alltid godt. Kom nu och gråt icke mera. Wilhelmina aftorkade sina tårar och följde Kaufman. De begåfvo sig till en af förstäderna vid stranden af Fulda. Natten var redan långt framskriden, digra moln seglade, lika gigantiska skepp, på den mörkblå himmelen. En mycket stark vind blåste. Georg och hans följeslagarinna stannade vid ett litet hus, som såg ganska tarfligt ut, och den förstnämnde framtog en nyckel samt öppnade porten. Efter att ha gått uppför en maskstungen trappa, kommo de in i ett stort rum, hvilket endast var upplyst af de klara stjernornas ljus. Ehuru belysningen således var ganska svag, kunde man dock tydligen se en ung man, som satt lutad mot väggen invid ett af fönstren och hvilkens ställning tycktes vittna om ett nedslaget sinne. Vid det buller, som Georg och Wilhelmina gjorde, då de inträdde i rummet, vände han sig. långsamt om, utan att stiga upp, och stjern-ljuset föll då på hans ansigte, hvars lymfatiska friskhet och atrundade konturer vid första påseendet ingåfyo den föreställningen att han hade