Dagens Nyheter – 15 juni 1868, sida 2

gelikar begär att blifva dragen ur dyn, hjelper ni ej henne då? Har inte Kristus sjelf upptagit Magdalena och tagit den förförda qvinnan i försvar? Långt ifrån att vara ond på mig bör ni tacka, mig för det tillfälle jag bereder er att utöfva en god gerning. — Förlåt denna stackars flicka, hon har behof af ett stöd. — Aldrig! skrek madame Rieffel, och bortstötte med hårdhet Wilhelmina, som gret och ville kyssa hennes händer. Tag med er er skyddsling, min herre, för mig är hon ingenting mer, jag vill ej mer höra talas om henne, och låter ej lura mig genom några komedier!... — Komedier, utropade Kaufman lifligt, vid himlen, sådana äro minsann gladare: Se detta barns tårar, hennes darrande händer, hennes röda ögon!... Allt hvad jag sagt är så sannt som Guds ord, och till bevis derpå så se, hon är ännu så klädd, som då jag påträffade henne! Vid dessa ord borttog han kappan som insvept den unga flickan och visade hennes baltoilette. Presten och tanten togo ett steg baklänges. — Hur oanständigt! skrek den förre. — Då, herr pastor, gör som den helige Georg, sade Kaufman ironiskt, gif henne hälften af er klädnad. — Jag ämnar icke svara på så opassande uttryck, sade presten med hvass stämma. — Hvad som är opassande, min herre, är att en Guds tjenare förblir stum, då man uppmanar ett af hans bigtbarn till barmhertighet; att han ej finner ett ord att säga till försvar för en ångerfull och öfvergifven varelse; att han sysselsätter sig med att lägga patience då det är fråga om att rädda en menniskosjäl. Presten, som i sjelfva verket höll en kortlek i handen, lade den rodnande tillbaka på bordet och antog ett utseende af sårad värdighet. (Forts.)