Dagens Nyheter – 15 juni 1868, sida 2

efter sig, det är jag, som kommer för att göra er en tjenst. — Hur så, min herre? — Genom att återföra till er er nicce. — Huru! Wilhelmina! utropade båda på en gång. — Olyckliga! du vågar ännu en gång att visa dig här. — Banna henne ej, det är jag som hitför henne, sade Kaufman. — Bort med henne! Bort med henne genast, skrek fru Angelica Rieffel i det hon steg upp, hennes närvaro är en skam för hela mitt hus, och jag finner det alltför djerf: af er min herre att våga klappa på min port med den der usla varelsen. — Evangelium säger: klappar, och eder skall varda upplåtet, svarade Georg lugnt; denna varelse är för öfrigt endast en stackars Magdalena som ej vill annat än söka försoning för sina synder; jag ansvarar för hennes goda vilja. — Ni? sade enkan med ett föraktligt misstroende, och hvad är ni för en? Hur hatni blifvit denna flickas beskyddarinna? — Det är sannt, ni har rätt. Jag hade bort begynna dermed. Jag heter Georg Kaufman och jag kommer från Vonnen, der jag påträffat detta barn. Derpå berättade han hastigt och med sin triviala och lifliga frihet hvad som passerat på grefvens villa och huru Wilhelmina hade följt honom. Under berättelsen höll presten ögonen lyftade mot himlen, och enkan gaf till utrop af ovilja öfver den skandal hon fick höra. — Och efter att hafva anträffat henne på ett sådant ställe vågar ni föra henne till mig! sade hon sedan han slutat. — Skulle jag då lemnat henne qvar, kanhända? frågade Georg häftigt. Om en af edra