Dagens Nyheter – 15 juni 1868, sida 2

Det kan ju hända att vi träffa er tant vid ett brillant lynne; och dessutom är detta det enda vi kunna göra; förlora ej modet nu, utan torka bort edra tårar. Han kastade sin kappa kring flickans axlar, bad henne stödja sig på honom och åhörde uppmärksamt hennes historia. Denna var den gamla vanliga. Hon hade ej på en gång kunnat motstå fattigdomens försakelser och rikedomens frestelse. Nyfiken att erfara de sednare hade hon blifvit inledd i förförelsen, vid hvilken blygseln sedermera fastkedjat henne. Då qvinnan fallit i den brunn man kallar vanära, qvarstadnar hon der ofta endast af förtviflan, och om ej slumpen nedhissar det tåg som räddar henne, så söker hon finna sig der såsom i den sista tillflyktsort som återstår henne. Under samtalet hade man emedlertid anländt till gatan Trois Rois; men då hennes följeslagare underrättade henne derom och bad henne utvisa sin tants bostad, stadnade flickan såsom gripen af en svindel, darrande i alla lemmar. Utan att likväl gifva akt på hennes förskräckelse släpade han henne med sig till enkan Rieffels bostad. Han klappade på, och porten öppnades; men knappast hade tjenstflickan sett honom, förr än hon skrek: O min Gud! det är ju ej hr Arnolphe som frun och pastorn vänta på, jag trodde att... Det gör ingenting mitt barn, anmäl herr Kaufman. Flickan öppnade dörren till salongen och upprepade det anvisade namnet. Enkan och presten gjorde en rörelse af förvåning. — Kaufman, sade enkan, hvem är det? — Det är jag, sade Georg, visande sig i dörren med den unga flickan, som han drog