Dagens Nyheter – 15 juni 1868, sida 2

blodighet och frågade sig hvad han skulle göra af denna unga flicka som anförtrott sig åt hans beskydd, och som gråtande gick bredvid honom. Han saktade sina steg och stadnade derpå tvärt. — Innan vi gå längre, sade han, så är det väl bäst att skrida till en förklaring med hvarandra: — Gud3 ord har rört er, och detta bevisar att ert hjerta ännu är öppet för goda frön, och att ni skall kunna finna vägen som leder till det nya Jerosalem, men dessförinnan är det allt nödvändigt att ni säger mig den som leder till er bostad. — Ack! jag har ingen sådan svarade Wilhelmina, hvars tårar denna fråga fördubblade. Den jag haft tillhör hr Leuthold och efter hvad som passerat ... jag skulle inte våga... jag vill inte återvända dit. — Stackars barn, sade Georg rörd, ni har då hvarken vänner eller familj? — Jag har endast en tant, som hade satt mig i lära, men jag har upphört att sc henne sedan... — Det är bra sade Kaufman. — Hvar bor hon? — Gatan Trois Rois. — Hur heter hon. — Madame Rieffel. — Vi skola helsa på madame Rieffel, sade Georg och fortsatte vägen. Wilhelmina syntes orolig öfver sin följeslagares förslag och ville afråda honom derifrån. Hennes tant, en dam med stränga grundsatser, hade svurit att aldrig mer återse henne, och skulle med förakt afvisa henne. Kaufman vidhöll likväl envist sin föresats. — Man kan ej beräkna ödets alla vexlingar. Menniskans uppgift är att försöka allt, försynens att reglera moteller medgäng.