Dagens Nyheter – 15 juni 1868, sida 1

stackars flickan och närmade sig Gsorg. Jaz vill ej stanna qvar här. — Och hvart skulle ni då ta vägen, min sköna? frågade Rafael. Ämnade ni händelssvis följa den der herrn, såsom Magdalena följde Christus? ooo— Hvarför inte, sade Kaufman med sin vauliga säkerhet... Om jag hade dragit upp henne ur Fuldas vatten, skulle jag väl då tveka att föra honne med mig för at åter bringa henne till .lif? Hvem vet om ej detta vårt möte är en af Guds vägar? Man skall aldrig få säga att Georg någonsin tillbakastött den band, som den skeppsbrutne sträcker mot honom ur djupet! Om hennes skam trycker henne, om hou är utan rådgifvare, utan beskydd, må bon vända sig till mig... må hon utan fruktan stö ija sig på mig, så länge jag lefver skall jag ej svika enne. Han bjöd sin arm åt den unga flickan, som medvetslöst mott.g densamma, tryckte hennes hufvud mot sin axel och drog henne mot dörren. Kaufman tvekade ej ett ögonblick, han helsade. med stränghet de förvånade gästerna, genomgick salongen, trädgården och uppnådde ingångsporten som vette åt vägen till Cassel. I. Georg och Herman. Så snart Kaufman och Wilhelmina blifvit ensamma, betraktade den förstnämnde sin följeslagerska, som var klädd i tunna skor, baraxlad och hade håret upplagdt med perlor. Han råkade i förlägenhet. Då han förde henne med sig, hade han mera lydt sin känsla än sin eftertanke; men nu då de en gång voro långt borta från dem som tvingat honom dertill, återtog han hela sin kall