Dagens Nyheter – 15 juni 1868, sida 1

nom: Simon jag hafver något att säga dig: och han svarade: Tala mästare. Ser du denna qvinna? Jag har gått in i ditt hus och du har icke gifvit mig vatten till att två mina fötter, men hon har fuktat dem med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du har ej kysst mig, men hon, sedan jag här kom in, har cj underlåtit kyssa mina ötter. Du har ej begjutit mitt hufvud med olja, men hon har begjutit mina fötter med välluktande olja. Sannerligen säger jag dig! Hennes synder som äro stora skola förlåtas henne, ty hon hafver mycket älskat. I den mån Kaufman läste hade hans röst blifvit mera klar och hög. Hans vanliga godmodighet hade lemnat rum för en viss rörande värdighet. Grefvens vänner hvilka begynnt med att flina hade blifvit helt alfvarsamma. Beträffande Wilhelmina, så hade innehållet af hans läsning verkat så direkt på henne, att hon badande i tårar störtade upp från bordet för att fly; men Georg tillbakahöll henne. — Blygs ej öfver dessa tårar, sade han faderligt, de äro den lefvande källa som aftvår alla brister. — Bravo! Bravo! herr predikant, ropade flero röster. Han har ju en oerhörd framgång. — Skaffa ättika åt mamsell Wilhelmina, sade Leuathold. — Och ett glas champagne, tillade majoren, det finns ej något bättre medel mot nervsvaghet. Den unga flickan sökte undkomma denna närgångna ironi. — Seså, lugna er nu, sade grefven skrattande, man måste ha måtta i allt till och med i tårar, eljest skall ni ej kunna valsa om en stund. .. — Låt mig vara, låt mig vara, snyftade den