Dagens Nyheter – 13 juni 1868, sida 2

tog sin vanliga ironiska ton, jag ser verkligen att jag kommit in i ett dårhus!... Men det är med en af dårarne jag vill tala. Icke skulle ni händelsevis vara grefve Rafael von Leuthold? — Jo visst, ni är fysiognomist, min herre. Jag är den ni namngifvit. Georg inträdde helt beslutsamt i kiosken. — Då anhåller jag om ett samtal med er, herr grefve. Denna förtroliga, till och med något befallande, ton misshagade synbarligen von Leuthold. — Jag mottager endast om morgnarne personer, som äro mig obekanta; aftnarne egnar jag åt mina vänner. — Jag skall komma ihåg det en annan gång, svarade Georg, utan att låta bringa sig ur koncepterna. Men i dag torde herr grefven vara god och afvika från sin vana i detta hänseende. Innan Rafael hann svara, inträdde en betjent och gaf tillkänna att bordet var serveradt. Värden på stället vände sig då till den objudne gästen och yttrade i gäckande ton: — Herr predikanten ser att det ej är mitt fel att jag icke kan mottaga honom. Jag förmodar att han ej skulle vilja vara orsak till att mina gäster få äta kalla rätter; och således, såvida han ej ämnar följa dem... . — Jo, om det är det enda medlet till att blifva hörd, så gör jag det, afbröt honom Kaufman lugat. Grefven gjorde en ofrivillig åtbörd af öfverraskning. Detta dristiga uppträdande, som straxt hade stött honom, började han nu finna roande. En stridshandske kunde sägas vara utkastad; det gällde nu att få veta, hvilkendera, han sjelf eller Georg, skulle segra och vinna de skrattlystna på sin sida. Han upptog stridshandsken och besluten att roa sina bjudna gäster på den. objudnes bekostnad, ropade han helt glädtigt — Det här var en af oss alla oväntad lycka