Dagens Nyheter – 13 juni 1868, sida 2

ner behöfves blott en enda talande blick. Då man ser paren begynna valsen, märker man ännu hos dem det vanliga lugnet; men när de dansat några hvarf, lifvas de allt mer och mer; stegen blifva hastigare, deras hjertan börja klappa i samma takt, hvaruti musiken spelar, de trycka hvarandras händer, deras andedrägt blandas, hvarje deras rörelse blir passionerad, och fattade af den berusande hvirfveln, ila val-sörerne och valsöserna förbi den lugne betraktaren med ögon lågande af begärelse och med fladdrande hår, sålunda påminnande om dessa smekande mythologiska figurer, som den venetianske målaren framtrollat på duken till prydnad i italienska vällustingars palatser. Rafael von Leuthold och hans vänner och väninnor befunno sig i det tillstånd vi nu antydt, när några af de dansande plötsligen stannade och pekade på ingången till kiosken. Allas blickar vändes åt detta håll: öfverraskningen blef allmän och valsen afbröts. Georg Kanfman stod på tröskeln, och ett uttryck af ironi hvilade öfver hans ansigte. Von Leuthold, som till en början delat den allmänna förvåningen, trädde fram till främlingen och frågade honom hvad han önskade. Innan den gamle mannen svarade, kastade han en dyster blick omkring sig. — Öfverallt samma förryckthet, sade han, likasom till sig sjelf. Huru är det väl möjligt, när man ser hvilket bruk menniskorna göra af lifvet, att icke tro på deras odödlighet? Alla låta sig hänföras af synden och höra icke den röst som ropar: Ve öfver Jerusalem! — Gud förlåte mig, är det icke en predikan, yttrade von Leuthold. Herrn är en ordets förkunnare, kan jag märka, och har förmodligen trott sig inträda i Guds hus; men jag får upplysa herrn om att herrn tagit miste på port. — Ja, inföll Kaufman, i det han hastigt åter