Dagens Nyheter – 12 juni 1868, sida 2

hög röst, verkade på den okände, om hvilken vi förut talat och som hittills varit försjunken i sina tankar, alldeles såsom alarmskottet på den sofvande soldaten. Han förde ena handen till sina ögon, såsom om han hade trott sig gäckas af en dröm, vände sig åt de samtalande och blef sittande orörlig af förskräckelse vid åsynen af den person, hvars stämma på honom gjort ett så häftigt intryck. Han tryckte händerna mot marmorskifvan, såsom behöfde ban detta stöd för att hålla sig uppe och fortfor att betrakta Georg med minen hos en person, som gerna vill tvifla på hvad han ser. Hans mun var halföppen, hans läppar darrade, hans ögon vidgades och hans ansigte antog en nästan askgrå färg. Under några ögonblick vågade han icke göra minsta rörelse; derefter steg han hastigt upp och skyndade till dörren. Just då han kom fram till denna, vände Kaufman blicken deråt; han varseblef det bleka ansigtet i halfmörkret och uppgaf ett rop. — Han! stammade han, i det han syntes blifva förfärad. Här?... Var det en synvilla?... Han lemnade genast den krets, af hvilken han var omgifven och sprang till dörren; men den okände hade försvunnit. Georg gick fram till marmorbordet, vid hvilket han suttit, och fattad af djup sinnesrörelse, som han icke förmådde beherrska, mumlade han: — Det kunde dock icke vara en illusion. Jag såg honom verkligen... jag är säker derpå. Och då han varseblef en bok, som den okände hade glömt, fattade han den med häftighet och utropade: — Det är hans blick, jag känner igen den... Se der tänkespråket, som han med egen hand skrifvit på titelbladet... Det var såledos han... det var han! a Men denna öfvertygelse tycktos tillintetgöra