Dagens Nyheter – 12 juni 1868, sida 1

väderleken; man faller aldrig på den idn att söka framtvinga en ändring i hvad som skett. Endast de djerfvaste våga resonnera om motiverra och uttala meningar rörande regenternas afsigter. Detta är dock i sjelfva verket att ställa sig på en farlig botten, och man måste hafva en framstående samhällsställning eller vara mer än vanligt oberoende för att drista sig dertill. I sanning denlede fienden förlorar intet härpå och icke heller suveränerna! BSittande invid sin härd, med dörrarne väl tillstängda, tillstår den tyske borgaren för sig sjelf sitt hjertas tankar lika fritt som vi uttala dem för den förstkommande på gatan. Några högre embetsmän, några gynnade lärde och några förnäma herrar våga kriticera i ett litet förtroligt sällskap, hvad de offentligen prisa och äro behjelpliga att verkställa, ty der likasom öfverallt förlöjliga de mäktiga dem som kro mäktigare än de. Emellertid ioskränker sig alltsammans inom samspråkets fredliga gränser, och de flesta nöja sig med att i allt lugn förklara att de ej kunna gilla den åtgärd, hvarom fråga är. Men låtom oss nu göra ett besök på det förutnämnda kafeet. I ett hörn af den stora salen satt en ensam man vid ett bord. Han stödde ena armbågen mot marmorskifvan, höll i handen en tidning, hvilken han nyss slutat läsa, och tycktes åhöra, ehuru något tankspridd, den högljudda konversation, som fördes i en annan del af det vidsträckta rummet. Han kunde vara omkring trettiofem år gammal, och hans bruna drägt, som utmärkte sig för en ytterlig enkelhet, förrådde tydligen at! han var en person, som lefde inom tankens verld, och för hvilken begäret efter lyx alltså var fullkomligt främmande. Den okändes ansigte bekräftade dessuton drägtens vittnesbörd : deröfver var utbredd,denns