Dagens Nyheter – 12 juni 1868, sida 1

äfventyr, utan att mellansticka några reflexioner, som kunde vara på sin plats under en teologisk diskussion; samma egenhet förråder sig hos landtmannen, då han talar om priset på säd eller hö, hos den akademiske läraren, då han föreläser fysik, eller hos officeren, då han yttrar sig om en eller annan taktisk rörelse. Vid tiden för vår berättelse hade denna nationella tendens vaknat till en synnerlig liflighet hos de hvardagliga kunderna på Cafe de la Concorde i Cassel, med anledning af en tidvingsartikel angående Ahasverierna. Detta var namnet på en protestantisk sekt, som länge varit föga uppmärksammad, men som under loppet af tre år i Sachsen och Bäjern vunnit en öfverraskande utbredning. Ahasveriernas åsigt var egentligen den att ett religiöst framåtskridande borde söka åstadkommas genom en allt mer och mer insigtsfull och förädlad tolkning af bibeln. De hade lånat sitt namn från juden Ahasverus, i afsigt att derigenom antyda naturen af deras lära, hvilken var helt och hållet grundad på öfvertygelsen om samhällenas oupphörligt fortgående verksamhet under Guds ledning. Detta kyrkosamfund, som i början var så okändt och i saknad af sympatier, hade för sin hastiga tillväxt att tacka en ung man, som helt plötligen kommit och ställt sig i spetsen för detsamma. Hans predikningar och hans skrifter väckte ett ofantligt uppseende öfver hela Tyskland, der mångå ansågo honom såsom en ung Luther, kallad att fullborda dennes påbörjade verk. Men han sjelf gaf sig icke ut att vara annat än ett förebud. Till sitt nämn Johannes lade han det mystiska epitetet Förelöparen, och det var under denna titel han i tre år hade skrifvit och predikat. Men hans lysande karrier hade nyligen hastigt