Dagens Nyheter – 10 juni 1868, sida 3

för sig sjelf, blott man icke begått en dårskap för att få vara med derpå. — En dårskap? frågade jag. — Ja... Jag borde kanske icke säga er något, men — jag vet icke, huru det kommer sig — ni inger mig förtroende. För öfrigt känner ni mig ju icke och skall aldrig mera återse mig; min uppriktighet har således ej stort att betyda. Vet då, fortfor hon, när hon såg nyfikenhet afmåla sig i mitt ansigte att jag har lutberska föräldrar, som äro så strängt religiösa att jag i hela mitt lif icke någonsin fått besöka något slags förlustelseställe och derför icke heller förr hört någon dansmusik. Jag har en kusin, en flicka vid min ålder, hvilkens föräldrar deremot gifva henne frihet att deltaga i alla för ungdomen lämpliga nöjen. Genom att oupphörligen höra tala; om all denna mig förbjudna glädje har jag intagits af ett oemotståndligt begär att åtminstone få läppja på den bägare, som det står min kusin fritt att tömma. I synnerhet har jag velat komma på en maskerad och jag har till sist icke kunnat motstå lockelsen. För öfrigt, ser ni, har jag icke gerna kunnat välja något annat nöje än en maskeradbal, då jag eljest skulle ha utsatt mig för att blifva igenkänd. Min kusin som är en glad flicka och har ett godt hufvud, har uppmanat mig till detta vågstycke; det är hon som skaffat mig denna drägt och påklädt mig den i min kammare, der man tror mig för närvarande ligga sjuk, samt jemte en tjensteqriuna föj: mig hit. — Men huru skall ni nu komma bem igen? frågade jag henne, rörd af hennes naivetet och tillit. — Tjensteflickan, som jag talte om, skall komma och hemta mig. Blott hon nu icke har fallit i. sjön! tillade hon, i det hon åvyo såg på klockan.