Dagens Nyheter – 10 juni 1868, sida 3

Vi promenerade åter en stund; men den unga damens oro blef allt större och större. Då hon slutligen blef öfvertygad om att ingen skulle komma och hemta henne, syntes hon jatti ett beslut. — Nåväl, sade hon, jag får väl underkasta mig det straff, jag har förtjenat: jag kommer att gå ensam hem. — Hvad tänker ni på? sade jag. Har ni glömt att staden är full af soldater, som i allmänhet taga sig tör mycket till bästa? Ni utsätter er ju för att blifva förolämpad, misshandlad och Gud vet hvad! Nej, nej, det går icke an. — Ni har rätt, det tänkte jag icke på, svarade hon, mycket nedslagen. Hon funderade en stund och tycktes vilja säga något; men hon hejdade sig. Jag trodde mig ana hvad hon ville. — Ni har icke försmått min arm under hela qvällen, sade jag; hvarför skulle ri då göra det nu, när den är mest behöflig för er? — Jag bor mycket långt härifrån? — Det gör detsamma. — Så låt oss då begifva oss utaf! Hon tog min arm och vi lemnade ba!ten. (Fort?) Eremmm—