Dagens Nyheter – 10 juni 1868, sida 2

och återgifves derföre i det närmaste sådan den utgick från hans mun. Lång tid derefter tillstod jag för honom att jag hade begått denna stöld och bad om hans tillåtelse att få meddela verlden min skatt. Oaktadt hvarje offentligt uppträdande var honom i hög grad motbjudande, biföll han likväl min anhållan. Döden har icke i någon mån inverkat på dez länsla af tillgifvenhet som jag alltid hyst för denne man, och jag tror mig vara skyldig hans minne att offentliggöra en händelse, som, huru obetydlig den än i sjelfva verket är, bättre än tjugo biografier kan gifva ett sannt begrepp om hans karakter. Jag tiger således och låter honom tala: Jag låg med mitt regemente i Strasbourg, då det en afton föll mig in att gå på maskeraden. Jag hade ingen annan afsigt än att förströ mig en stund. Häraf hade jag också stort behof; ty tiden var bekymmersam. Kriget stod för dörren — och hvilket krig sedan! Hela Europa ville taga del deri. Staden var redan uppfylld af soldater, och hvart ögonblick tillströmmade ändå nya. Gatorna hvimlade af krigsmän, som marscherade, kamperade, sjöngo och dansade. Luften genljöd af deras patriotiska sånger; ty enthusiasmen var allmän. Jag kom på maskeraden. Samlingen var talrik och lysande. Den mängd uniformer, som rörde sig om hvarandra, voro synnerligen egnade att förhöja balens glans och liflighet. Då jag lät min blick irra omkring, för att, om möjligt, upptäcka en eller annan bekant, varseblef jag i ett hörn af salen en grupp af unga officerare, som till största delen tillhörde mitt regemente. De syntes vara ifrigt sysselsatta med något, som jag ej kunde se, men som roade dem mycket; ty gång efter annan utbrusto de i ljudligt skratt, hvari blandades ett sorl af bifall.