Dagens Nyheter – 9 juni 1868, sida 2

sande, till dess slutligen den förste habsburgarens jernhand träffade dem, nedslog och begrof dem under gruset af deras egen borg. Men det var icke till denna ätts grafplats, icke till bergshöjden med den förtjusande utsigten som det utländska fruntimret ville fly med sitt hjertas hemlighet; nej hennes längtan drog henne djupare in uti den tysta vilda skogen. Här började hon med att låta uppföra ett träbus, plantera några fruktträd, så korn o.s.v. Efterhand förökades och förbättrades denna koloni å la Robinson. I stället för den lilla kojan reste sig der snart ett envåningshus med flygel. Höns, getter och en kalf hade sitt tillhåll i ett träskjul. En åsna fick hemta de för hushållet nödvändiga saker från de nedanför befintliga städerna Kunitz och Golmsdorf, hvarifrån äfvenledes allt vatten som förbrukades i kolonien måste föras. Tjensteqvinnan var den enda som stod i någon förbindelse med den yttre veriden. Hennes matmor lemnade under hela sitt vistande i denna trakt aldrig skogen och visade sig således icke någonsin på ställen som voro bebodda af menniskor. Tjensteqvinnan talade i början ett för folket i orten alldeles obegripligt språk; först småningom lyckades det henne att göra sig förstådd af dem. Sonen lemnade nästan aldrig sin mors sida. Han sysselsatte sig med att iståndsätta och försköna huset, eller ock roade han sig med att skära i trä. Han var af en stilla drömmande natur. När hertig Carl August jagade i trakten, tog han in i den lilla boningen och hade ofta långa samtal med grefvinnan, under hvilka alla husets ingångar, ja till och med fönstren noga tillslötos. För honom voro utan tvifvel alla hennes hemligheter afslöjade; men för den öfriga verlden var och förblef hon en mystår. Deuna qvinna qvardröjde i sitt undangömda hemvist till hösten 1813, då de allierade drefvo