Dagens Nyheter – 8 juni 1868, sida 2

sjell, ack, en stackars Lazsrus i tankar, mig spisar mätt af enilleta öfverflöd, bur Jjuft att, vaggad af en vänlig bölja, få leva med i andens storaverld, och Jjusets kämpar undrande få följa på deras riddarrärd, nej himlafard. Tänk, hvilken skilnad på min förra lefnad blar.d träd och buskar, målade på duk — (att ick2 blotta minnet gör mig sjuk! —) bland berg, som kunde flyttas in och ut, bland vågor, hvilkas väta tagit slut, i gas och källarint — jo, det var trefnad! Och när man, efter qvällens mödor väckt, sin själ i tankens guldflod ville bada och handen mot en snvillrik bok var sträckt, då tvangs man att ånyo genomvada, af pligtens ferla jagad, dessa träsk af fadda roller, der man fåfängt letar en snillrik tanke, som till hurger retar, en enda qvickhet blott till morgonbesk. En komiker dessutom har ej rang vid konstens hof att spela bjelteroller, nej karakterer uten sammanhang, dagsländor från Paris, en hel falang, dem skall han ekapa om med sin talang tll snilleverk — tilla han en gång får koller. Hvart konstnärslif bar sina morgondagrar, Bitt friska källsprång ifrån Heliken, snart kommer stunden, då berömmet magrar. Artisten är en leksak för publiken, ett expserimentalfölt för kritiken. De goda rollerna, de sina ut, man bildar queue för att dem få till slut; man slipar sin talang i bundra facer, men ändå skriks på nya hvar minut. Talangen vare huru stor han vill, på rågra år han känns dock utantill, och nödgas lefva, ack, på minnets gracer. Publikens illusioner börja ramla, dena vill ba nytt, blott nytt för allt det gamla, Men allt eom skulle varit konstoärns heder att i gin mån bli tolk för dygd och seder, att gissla last och lyten med sitt spel; uti den hedern för ban föga del, då hvarje lustspel snart till mål sig satt, att köpa flinarns, icke tänkarns skratt. Nej. sorgelig är skådespelerna stråt, då dramaturgerna ej gå framåt; han ledes som en björn af dem i ring, de äro allt, och han är ingenting. I dessa rader och på flera andra ställen gaf hr Jolin, förmoda vi, uttryck åt de känslor, den stämning, som föranledt honom att lemna scenen långt tidigare än andra skådespelare, hvilka icke äro i den lyckliga ställning som hr Jolin att, oberoende af kontrakt och lön, kunna lefva i idylliskt lugn. aDock än en gång jag skulle vilja beträda scenens minnesrika tilja. Jag har ej tackat, aldrig sagt farväl till dem, som ammat upp min konstzärssjäl, till den välvilliga publiken, till den humana konstkritiken. Han vänder sig till de omgifvande figurerna ur de pjeser, i hvilka han deltagit, och säger: För er, mitt herrskap, har jag stått examen; jag tar nu gamle Jo. Jos hand, går fram till rampens ödesdigra rand och träder litet utom tafvelramen. Efter denna inledning trädde hr Jolin ända fram till rampen och talade till salongen med en stämma, i hvilken en stark rörelse mer och mer segrade öfver försöken att bibehålla skådespelarens beherrskning. Mitt herrskap, tack, ja tack för alla stunder, som pu bli rosor i mitt minnes lunder, för hvarje ljuft bevis på sympati, bvarmed pi stackars konstnärn inspirerat, då ängslan honom alarmerat; för hvarje suck och hvarje flyztigt spår utaf den perltribut han bkögst har skattat — en liten varm, förstulen tår som fallit på den mun, som nyss har skrattat. Tack för hvar gång, som ni med hjertat fattat hans bjertas andemening, fast i orden, af brist på snille, den blef gåta vorden. Jag lägger af mig skådespelarns skrud, den kanske aldrig jag som värdig burit, och återvänder till min ungdoms brud, till dikten, som jag evig trohet svurit. Dock, om — som förr — hon stöter mig tillbaka, så minns jag bennes bud: arbeta! vaka! och så kanhända ännu någon gång jag helsar på — i drama eller sång. Men skådespelarn säger nu farväl, för evigt? — Ack hvem känner det förvisst? Blott Han, gom stakar banan först och sist; Men säkert dock ett långt, ett tungt farväl, en orgelton, gom länge, länge darrar och eom till vemodstårar narrar allt, som kan gråta i hans varma själ. Under en synbar rörelse, som salongen delade, trädde hr Jolin några steg tillbaka och slutade så: eJag går tilbaka i min slut-tablå! Och nu, fajl ned, du gamle vän, gom borde fallit längesen, mitt skådespelarlifs ridå. Och ridån föll — men endast för att tre gånger efter hvartannat åter gå upp och låta konstnären mottaga publikens afskedshelsningar. Vid den lilla improviserade kollation, till hvilken hr Jolin, efter spektaklets slut, hade inbjudit sina medspelande och åtskilliga andra lyckönskande kamrater, infann sig hofmarskalken af Edholm i kungl. teaterns foyer, — som af arbetspersonalen, hvilken alltid visat herr Jolin mycken tillgifvenhet, blifvit festligt dekorerad — och begärde för några ögonblick ordet. Han tackade herr Jolin i