Dagens Nyheter – 6 juni 1868, sida 3

Marmorasjön är en yta af guld; på nära hål har jag en strand med städer och lundar, klippor och skogar; blott österut är utsigten öppen och der framskymta i det blånande fjerran Scutaris ljusa klippor. Den i Österlandet så korta skymningen har nu öfrergått till natt; och mot hamnen till är allt stilla, utom att man då och då hör en stump af en sjömanssång eller en klockas klingande från skeppen. I staden är allt lif igen. Kafberne äro fulla med tindrande ljus och shackspelare. Till och med de mörka hustaken upplysas med lampor. De turkiska damerna taga vid denna stund emot fremmande och få äfven se ut åt gatan obeslöjade. Slafvinnor bjuda kring kaffe och förfrisknivgar, och slafvar äro på sin vakt för att alvärja hvarje alltför nära intrång inom det helgade området. Till och med mannen har icke lof att besöka sin bustru, när hon har något iremmande fruntimmer hos sig. AlNt efter som timmarna skrida, blifva gatorna helt tomma, och klockan tio är allt fullkomligt stilla. Utom det melankoliska tjatet af de magra balfvilda hundarna, som pu gå omkring ostörda i sin befattning som gatureubållare, och då och då ået ännu hemskare samspråket af någon schakalfamilj vid dess nattliga arbete på kyrkogården, är anblicken af staden så ensam och dyster som Pompeji gator. Vågurnas plaskande och klagandet af vinden som kommer från Svarta hafvet tyckas likt vålnader efter den oroliga ärelystnaden kringsväfva staden, som ännu i sitt förfall har ett doft af Cesarernas storhet. :