Dagens Nyheter – 6 juni 1868, sida 2

EN DAG I CONSTANTINOPEL. Kiockan är jast fyra, då jag vaknar och lutar 4 mig ut genom fönstret för att njata afutsigten. Framför utbreda sig det gränslösa hafvet, det majestätiska snadet och den präktiga hamnen; på audra sidan sofver jättestaden med sina otaliga torn, minareter och byggningar, som sträcka siv bortåt i fjerran, så långt ögat kan nå. Nu har solen uppstigit ur böljan och, kastar en fioi af ljus öfver bergen bakom Sentari. Melat åvarna på palatset och seraljen glinma t silfver. Försjunken i skådespelet mig, Jatar jag mig längre ut genom ter för alt se ned på gatan. Vägarna tedan utaf rörelse; men hvilken kan E ärskilda grupper, som utgöra den ? Jag bastar till hamnen, och t i en båt, ett riktigt nötskal a samvetsgrannt stilla, 2, förea jag tvärsöfver till hjerOtaliga gator, alla lika 2 r! alla lika smutsiga, omgifva in! Mediils palats. IMvart jag går, hemw tt öra ef muezzins entoniga rop från erna, och folket bogynner att som myror a sigkring moskeerna. Muselmänibyxormed ; hundratals veck och turbaner i obegripliga former och skapnader, med eller utan följeslagare, till häst eller fots, fylla upp alla vägar och hela strömmen drifver oaflåtligt framåt emot templet. Men hvad är det för ett ljud likt det då man slår på en tennskål med en gaffel? Och hvilka äro dessa män, som omgifra en annan, som ser ut som han hade något befäl och, liksom sina följeslagare, är klädd i svart? Alla bafva de långt skägg och mustacher, som till hälften betäcka deras ansigten; på deras hafvuden resa sig svarta sockertoppsformade filthattar. Det är pröster af grekiska kyrkan, RR RER