Dagens Nyheter – 5 juni 1868, sida 2

brutet, och som trossbottnar icke erfordras på sommarnöjen, så föreföll det mig som om värden hvarje ögonblick skulle falla igenom. Nå ja — tänkte jag — på landet skall man stiga tidigt upp. Den friska morgonluften är stärkande. Ehburu allt annat än fullsöfd klädde jag mig och gick ut. Värden mötte mig i trappan. Han såg ond ut. Jo det är månljust, sade han, klockan är nu half 7 och ännu sofver dalkullan som redan halfannan timma hade bort vara i trädgården. Sedan var han ond nästan hela dagen, och, fastän ban sade sig vara en stor vän af tystnad och stillhet, så grälade han högljudt, vexelvis med dalkullan och husdrängen. Efterhand kom barnskaran ut. De äldre barnen kifvades oafbrutet och småttingarne skreko i kör och solo. Ungarne brås på mig, sade farfar förtjust, det är gry i dem. Svärdottern, en typ af den fulländade frodigheten, var mycket lomhörd, och hon led således icke af det idkeliga skriket. Att arbeta vid skrifbordet blef för mig alldeles omöjligt, ty familjen slog sig ned på verandan utanför min bostad. Men konsten här i verlden är att foga sig efter omständigheterna, tänkte jag, och man kan allt hvad man vill. Om aftonen förnyades skriköfningarne i barnkammaren. Då der blef tyst, ansåg sig gårdshunden skyldig att ådagalägga sin vaksamhet och skällde för den skull hela natten i kapp med en annan hund, som vistades på sommarnöjet bredvid. Sedan Pluto tröttnat, fick jag ro. Men ack, huru länge! På pingstdagsmorgonen tidigt väcktes jag plötsligt af skrällande bleckiastrumenter. En dilettantqvartett hade kommit ut, bjuden af någon som är kapitalist, för att fira farfars födelsedag. Nu blef der med ens lif i huset. Pluto, uthvilad, gjorde sitt bästa för att ackompagnera qvartetten.