Dagens Nyheter – 5 juni 1868, sida 2

Då den förstkomne hörde detta, gick han emot honom, sägande: Låtom oss frukostera tillsammans, min herre; ni reser till fots, så gör jag, ni är hungrig, så är jag; ni ämnar er till Paris, så gör jag, låtom 03s således sätta 035 vid samma bord, dricka hvarandra till, sedan intåga i Paris tillsammans, ge hvarandra ett handslag och skiljas åt. Är ni med derom ? Den blygsamme främlingen svarade åter med samma låga, milda röst: Ni gör mig en ära, min herre, och jag samtycker med mycket nöje. Det är något så behagligt i att skåda en frimodig och välartad ungdom, att ofta till och med de mest likgiltiga taga något intryck deraf, och således betjenade värdinnan, tvärtemot sin vana, dessa stackas trötta fotgångare först. Det bord, som stod vid den bästa platsen vid ett öppet fönster, blef skyndsamt fullsatt med anrättningar, de unga männen togo plats, och deras glas och tallrikar .voro fyllda, när en tredje resande gick förbi fönstret och tittade in. Denne sistkomne var mörk, temligen starkt bygd, hans ansigtsuttryck stilla, allvarligt och lugnt, och hans vackra panna var skuggad af långa lockar af vågigt svart hår. Hans väsen var helt olika med den förstkomnes liflighet och den senares blyghet. Mina herrar, ropade han till de andra, viljen J icke vänta på en stackars karl som jag? — Jag inbillar mig, jag kommer just i rätter tid; litet senare, och jag skulle fått nöja mig med qvarlefvorna af den präktiga, rökande omeletten som jag ser der? Han hade knappt talat ut, förrän den först anlände, med sitt förekommande småleende, höll ut sitt glas genom fönstret, Främlingen tog glaset, tömde det och tryckte den andres framräckta hand; sedan han inkommit, satte han sig vid ena ändan af bordet, vid hvars midt den blyge ynglingen satt, efter allt