Dagens Nyheter – 4 juni 1868, sida 2

nu dexna symbol af deras ungdomskärlek. I dag är hennes själ hos honom, hennes jungfruliga själ bos hans englasjäl. En dag skola de två själarna, likt de två daggdropparna i vårrosens kalk, smälta samman i ett odödligt förbund, och jordens äktenskap skall förbytas i ett odödligt äktenskap och jordens ålderdom skall förbytas i himmelrikets eviga ungdom. Farfar är gammal. Hans rygg är böjd. På gatan ser han hopar af folk, som synas honom förfärligt unga och som gå med en förfärlig fart. Han undrar hvart allt gammalt folk tagit vägen. En gång, när ban var en ung gosse, kunde han icke finna någon nog ung i hans tycke, och han slöt sig till hvarje ung främling som han träffade om söndagarne och kunde icke förstå hvarföre Gud gjort verlden så gammal. Nu reser han till akademien, för att se sina sonsöner taga sin grad och är förvånad öfver auditoriets ungdom. Detta är nytt, säger han, man gjorde icke så för femtio år sedan. I kyrkan synes honom presten förundransvärdt ung, församlingen ung; han ser sig omkring och är förvånad öfver att se så få vördoadsvärda hufvuden. Församlingen synes honom icke iakttaga höfviskt skick. Man kommer sent, man går tidigt, och man slår igen dörrarne efter sig med en ovårdsam smäll. Farfar håller på det passande, han är belefvad i sitt skick och sitter i god tid i sin bänk: knuffad, knuffas han icke igen; klämd i trängseln, tar han det icke illa. Han uppför sig bildadt mot den obildade, artigt mot den oförskämde och ohyfsade. Ty farfar är en gentleman, icke uppblåst öfver sina penningar, utan en man af god ton. Tiden har gjort en dygd af hans belefvenhet. Nu är det natt. Farfar sitter vid sin brasa, anordnad på gammaldags sätt. Hela familjen har lagt sig. Han makar sin gamla länstol när