Dagens Nyheter – 4 juni 1868, sida 2

sjunde verserna af detta kapitel. Hon ser ick på dem; hon läser de båda verserna utantill — Edert hjerta vare icke bedröfvadt; tron på Gud, så tron ock på mig. — Friden låte jag eder; mia frid gifver jag eder. Icke gifve jag eder, såsom verlden gifver.f Hon öppna papperet. Der ligger litet brunt stoft. Ma skulle tro att det vore lemningarne efter e1 blomma. Hon tager den dyrbara reliken i sir af rörelse kalla hand. En tår faller på stofte och förvandlar det. Det är en halfutsprucken daggfrisk vårros. Ack! tant Kindly är ej längre gammal nu. Det är hans ljufya Agnes, så dan hon var vid aderton år, för åtta och sextic år sedan, en majdag då hela naturen hade ikläd sig sin bröllopsdrägt och hvarje blomma var el liten klocka som ringde samman till årets bröllopsfest. Hennes älskare har nyss satt denn: ros i hennes hand, medan den gode Guden lä en annan ros födas på hennes kind, halfut: sprackeu, daggfrisk liksom den förra. Ynglin gen har lindat sin arm kring hennes lif. Hen nes mörka lockar falla ned på hennes fästman: axel. Hon känner hans andedrägt på sin kind deras läppar mötas, och, liksom tvenne daggdroppar förena sig 1 rosens kalk, så gjuta sig dera3 sjä!ar tillsammans i en helig kärleks gemenskap. Ynglingen måste resa till ett fjerran land. De vilja tänka på hvarandra, så ofta de se på nordstjernan. Hon gifver honom sin bibel. Han har sett nordstjernan sväfva öfver mången främmande stads tornspiror. Men hans själ har gått till Gud. Man går dit lika lätt från Indien som från något annat land. Agnes har sett sin bibel komma tillbaka, full, såsom förr, af den gudomliga kärleken, men utan den man hon älskade. Ett blad var viket vid de välsignade orden af Johannes, fjortond2 kapitlets första och tjugosjunde verser. Hon har lagt rosen der, för att angifva stället. Märket omfattar