Dagens Nyheter – 4 juni 1868, sida 2

ett beslägtadt hus. var det hon som var en mor åt barnaföderskan, ja moder äfven åt den lille nyfödde. Och när dödens vingslag dånade på gatan och slogo på en grannes dörr, var det hon som slätade ut kudden under det matta hufvudet, som tröstade och uppmuntrade den döendes själ och som för honom upplät himmelens förlåt, så att han kunde skåda den oändlige Fadrens kärleksfulla anlete. Och hona lånade dena döendes själ sin egen starka, bepröfvade gudsfruktans vingar, så att den kunde svinga sig upp till Gud. Nu är allt detta förbi. Nej, det är icke förbi. Allt står upptecknadt i den kärleksrike Gudens minne, och hvarje god gerning hon gjort har blifvit en skatt för hennes hjerta. Blomsterlöken har stängt in sommaren uti sig sjelf, och vär vintern kommer, träder den fram som en doftande hyacint. Hennes karakter är likasom en klippa, bildad af de ständiga aflagringarna af hennes numera oförgängliga goda verk. Det är nära middagea. Hon är ensam. Hon har varit tankfull hela förmiddagen och talar för sig sjelf. Familjen har märkt det, men ingentingt sagt derom. Ensam på sin kammare, tar hon ur en lönlåda fram ett litet fodral och ur detta en bok med förgyllda knäppen och snitt. Knaäppeoa äro slitna, förgyllningen urblekt, bandet nött af långt begagnande. Hennes hand darrar, då hon öppnar boken. Först läser hon sitt namn skrifvet på det otryckta bladet; endast hennes dopnamn, Agnes, och datum. Det är i dag jemnt sextioåtta år sedan i detta skrefs, med en ren, ungdomlig, öfvad stil, dock hade handen darrat något, som om hjertat hade slagit för fort. Han är mycket nött, den gamla, kära Bibeln. Han faller upp af sig sjelf vid Johannis evangelii fjortonde kapitel. Der ligger ett fyrkantigt, hopviket papper, hvars öfre och undre kanter beröra första och tjugo