Dagens Nyheter – 4 juni 1868, sida 1

OM ÅLDERDOMEN. Ett tal af Theodor Parker. Såsom en klar lampa på den heliga ljusastaken, så är ettiskönt anlete vid mogen ålder. Man har oftå bedt mig hålla en predikan öfver ålderdomen, men jag) har hittills afböjt det på den grund, att jag icke kunde tala derom efter egen erfarenhet. Jag hoppades att i en framtid blifva i tillfälle at alhandla detta ämne; ty om jag finge lefva, skulle jag kunna rätta detta fel. I dag vill jag dock försöka, anbållande hos alla äldre personer om öfverseende med ofullkomligheterna i mitt tal. De veta och känna hvad jag endast kan iakttaga utom mig. Men då jag föddes, var den fader, som då mottog mig i sina armar, 51 år gammal och skulle lefva ännu ett fjerdedels sekel. Jag vaggades af en farmoder, mer än åttioårig vid min födelie, och nära hundraårig då hon upphörde att vara dödlig. Mitt första kristliga embete var allt:å egnadt åt ålderdomen, och derföre tror jag-mig, ega någon kännedom om de mäns och qvinnors karakter, dem tiden gör vördnadsvärda. Det gitves en årstid, då äppelträdet blommar samtidigt med alla sina komrater i skogen och på fältet. Ilvilken skör tid! Hela naturen älskar och är älskad. Den synliga verlden firar sina kärleksfester, och blommornas klockor, rörda af vårens vindar, förkunna öfverallt naturens allmännga bröllopshögtid. Djur, fogel, insekt, kräk, fisk, plauta, laf — allt badar sig och gungar på det ryvaknade lifvets svällande flod, prunkande i sina löftesrika färger. Så kommer sommaren. Mer än en blomma har fallit till jorden utan att bära frukt, höljande marken med sin numera onyttiga skönhet. Täta