Dagens Nyheter – 30 maj 1868, sida 2

Han skred långsamt fram och höll af försigtighet händerna framför sig. , et var verkligen ett lufthål, hvars ljus ha Säg cäffat honom, och detta lufthål gick ut till marken; men det var allt för långt upp för att Seraphin skulle kunna nå det. Genom att känna framför sig, upptäckte han en tom tunna, rullade henne med foten fram till muren och steg upp på henne. Först då märkte han, att det var två jernstänger framför lufthålet; men dessa stänger, som sedan gammalt voro rostige, motstodo icke längre än en timme den fångnes förtviflade ansträngningar. — Nu i Guds namn! sade Seraphin, i det han stack ;hufvudet och armarna in i Ööppningen. Han kom in sålunda, att hans öfverkropp satt fast i hålet, så att han hvarken kunde komma ut eller in. — Nedrige Pantalon! ropade Seraphin rasande, i det han än krampaktigt vred sig mot yttermuren, än bland ogräset och nässlorna, som växte omkring hålet. — Eländige Pantalon! som säger, att jag utmattat mig med att vattna hans trädgård. Och det gamla djaret Cassander, som nu snarkar i fred på sitt öra. Måtte millioner skock tunnor annamma dem. Emellertid satt den förälskade näktergalen nu i en poppel två steg från hålet. ... populae moerens philomela sub umbra. (Den sörjande näktergalen under poppelns skugga). Andtligen lyckades den sista ansträngning, Seraphin gjorde, och han befann sig på en fri plats, betäckt med dam och spindelväf, brun och blå, vilsekommen, med förvildad blick, utan hatt och med sitt ena rockskört qvar i kälaren.