Dagens Nyheter – 30 maj 1868, sida 2

Pantalon skred fram mot syrenbuskarna. Seraphin flydde lättfotad bort och dolde sig bakom några stora vinbärsbuskar. Pantalon fortsatte sin rond. Seraphin flydde från buske till buske. Han gick från vinbärsbuskarna till hallonbuskarna, från dessa till rosenbuskarna. Han smög sig längs med en häck, kröp ihop bakom de täta plantorna och slingerväxterna. Beständigt ryckte Pantalon honom närmare på lifvet; ty han hade känt igen honom, den skändlige, och gladde sig åt hans skräck. Det ögonblick kom, då Seraphin, utdrifven från sin sista tillflyktsort, måste kila ini husets förstuga. Vid dennas slut varsnade han en liten halföppen dörr och trodde det vara riktigast att krypa bakom henne. Men knappt var han der, förr än Pantalon visade sig på något af-. stånd. Seraphin gick ned på en stentrappa, som ledde ned ifrån dörren. Pantalon visade sig på det öfversta af trappan, höll fram lyktan, såg sig om åt alla sidor och började att stiga ned. Det var husets källare. Huru skall jag förklara min närvaro på detta ställe? frågade Seraphin sig sjelf. Men har jag sagt A, måste jag också säga B. Jag måste fortsätta att gömma mig. Han kröp bakom en tunna. Sedan Pantalon hade kastat en blick ned i källaren, steg han upp och aflägsnade sig, efter att hafva läst dörren i lås. Seraphin var då i djupt mörker. — Hvilken olycka! sade han och ref sig i håret, och hvad jag skulle gjort bättre i att stadna i Paris! Nu sitter jag i källaren... men hvad är det för ett ljussken der borta?... Månne det skulle vara ett lufthål? Ack attjag ändå kunde komma ut der!