Dagens Nyheter – 29 maj 1868, sida 2

— Vi vilja låtsa som vi åte, det är hela saken. Det roar oss så mycket, att inbilla det pundhufvudet något. — Hvad, sade Seraphin till sig sjelf, de vilja undvara mat till middagen, för att få den apan Cassander till att äta katt och ugglor. Han skall, när allt kommer ikring, äta godt, då det bara är tron, som gör det... Det är, på min ira, rigtigt korkadt folk... Men jag kommer att krevera af svält, rent af... Kunde jag bara hitta en bra förevändning för att gå bort och äta på någon krog i trakten. Medan han anställde denna betraktelse, ankom pundhufvudet Cassander. Det var en granne och gammal vän till hr Pantalon. Han bar visserligen en peruk af hundkäx, men det hindrade honom icke från att vara listig och elak som en apa. Han dref hatet till galuchetterna ännu längre än hans lika sinnade broder. Pantalon gaf honom en lätt stöt med armbogen, då han presenterade Seraphin. Cassander svarade med en skakning på hufvudet, som skulle säga: — Jag förstår det. Man satte sig till bords. Seraphin, som bokstafligen var halfdöd af svält, utbredde sin servet med en känsla af förtviflan. — Får jag bjuda litet ragotit? sade fru Pantalon till honom. För att vara af en katt, hade ragotitn verk ligen ett godt utseende och en utmärkt doft. Seraphin, som beherrskades af sin hunger, kände liksom en frestelse till att taga emot; men han såg att Pantalons ironiska blick var fästad på honom. — Ursäkta mig, fru Pantalon, svarade han; jag äter aldrig hare. — Är herra möjligen rädd för detta djur? sade Cassander allvarligt.