Dagens Nyheter – 28 maj 1868, sida 3

Omedelbart efter ankomsten afreste konungen i possessionaten Bellanders fyrspända ekipage och tog logis hos domprosten; prinsen, i biskopens tvåspända vagn, for till biskopsgården. Studentsåvgföreningens konsert i domkyrkan i går qväll hade samlat mycket folk, största delen resande och fremlingar. I dag kl. 6 gafs medelst kanonskott tecken till festens början; kl. 7 ringdes med stora klockan; en timme derefter begyntes gudstjen-. sten. Biskopens predikan inleddes med bibelspråket: Jag tänker på de gamla tider och de flydda års. Ämnet, hemtadt från aposteln Paulus, afhandlade: I Christo Jesu ligga fördolda alla visdomsoch förståndsfrågor. Törst efter kl. 10 var den högtidliga akten till ända, och endast med svårighet var man istånd att bana sig väg ur kyrkan, i anseende till den oerhörda folkträngseln. Processionen till den stora festen i domkyrkan afgick på slaget 11 från consistorii academici sessionsrum, i det skönaste väder och under tillopp af en oräknelig menniskomassa, som högtidsklädd sammanströmmat från stad och land, många fjerran ifrån. En stor massa allmoge samt till och med tjenstefolk har brutit upp hit från flera mil omkring. Vid processionens inträde i kyrkan spelades en storartad marsch at en regementsmusikkår, uppställd på södra läktaren. Sedan alla ordnat sig och intagit sina platser, anlände konungen, och prins Oscar, hvilka togo plats midt i koret på framsatta fåtöljer, med uppvaktande kavaljerer bakom sig och derbakom erkebiskopen, med 2 biskopar på hvardera sidan om sig. Till höger i koret sutto på amfiteatraliskt ställda bänkar kansleren, rektor och akademistaten, dessa herrars damer och studentkåren; till venster på samma sätt, ombuden från fremmande universiteter samt lärda och vittra samfund, fremmande damer -samt inbjudna studenter. Bänkraderna nere i templet upptogos till venster af damer och till höger af herrar och män-orgläktaren var garnerad af den talrika kören, bestående af herrar och damer. Sedan musiken tystnat, besteg professor Lysander talarestolen och uttalade på latin en helsning till de kungliga, till hospites och alla de församlade, samt gjorde en kort karakteristik af universitetets öden och af dess försonande uppgift, att sammansmälta de nordiska folkandarna, som förut legat i fejd med hvarandra. Derefter afsjöngs festkantatens fyra första nummer, hvarpå rektor magnificus, professor Ljunggren, besteg talarestolen och efter en särdeles vacker helsning till konungen och de församlade gästerna, i akademiens namn emottog helsningarna och lyckönskningarna från de fremmande akademiernas och lärda och vittra samfundens deputerade. Raden af dessa helsningar öppnades med ett tal på svenska (ren och flytande) af Rostockuniversitetets rektor Bartsch samt slöts med helsningar från svenska akademien, som framfördes af grefve Henning Hamilton.. Professor Ljunggren tackade på ett lika fint som vackert sätt och utvecklade sedan i ett tal vetenskapens dubbla uppgift såsom forskare efter sanningen och upprätthållare af det ideella inom samhället. Efter talet, som gjorde ett lifligt intryck, afsjöngos kantatens tre sista nummer. I denna ftramstodo isynnerhet körerna, hvilka voro hållna i kyrkostil och gjorde ett imponerande intryck. Sedan rektor följt de kungliga till kyrkoporten och återkommit, afgick processionen i samma ordning den kommit, och upplöstes kl. ?4 till 2. Konungen, riksmarskalken, erkebiskopen, m. fl. afresa redan i morgon, för att vara tillbaka i hufvudstaden till pingstafton. Erkebiskopen, jubelmagister, promoveras särskildt i morgon, mellan teologieoch jurisdoktorspromotionerna, för att kunna personligen få emottaga sin lagerkrans. I dag bespisar staden 300 fattiga i dertill egnade lokaler och 200 fattiga i deras hem. Vädret är fortfarande det allra behagligaste. Den vid dagens festlighet afsjungna kantaten, hvartill universitetets director musices, hr W. Th. Gnospelius, komponerat musiken, var af följande lydelse: 1. Kör. O Du, som våra fåder var En brynja under bärda dar, Ännu, vid tvänne seklers gräns, Uti Din kraft vår trygghet känns. Att än i dag i eget hus Vi tävda egen odlings ljus Och ha den ädla tunga qvar Som våra stora Carlars var, Derför vi tacka Dig. o Gud, Vår starkhets, vår förtröstans Gud! Vi veta, ringa äro vi, Men Du, Du ser oss ej förbi, För Dig, zom jord och himlar gjort, Är intet litet eller åtort; Dig tränger fjellets hvita topp Ej närmare, än liljans knopp, Ett jordskal! har ej större kraft För Dig, än minsta suck har hi:ft, Du ger ej åskan mer gehör An sorlet som en källa gör. 2. Recttativ. Ur det frö, som här de gamle sådds, Rann ur jorden upp en herrlig etamm, Och fast tidens skarpa vindar nådde Kronans späda hvalf, de ej förmådde Hindrar friska skott att skjuta fram. Va i dar — hur hör och aällvarsam