Dagens Nyheter – 28 maj 1868, sida 2

— Det är alldeles för vackert väder i dag. Det har kommit så långt med mig, att jag svär öfver solen, jag, som hatar regnet. Det är i dag just ett väder för galuchetterna; det kommer nog en hel hop. Galuchetterne falla ned öfver 038 som ett slagregn; de härja allt, de plocka den omogna frukten, de dricka upp ens bästa vin under förebärande af hjertlighet, och när de sedan komma till Paris igen, berätta de för sina vänner, huruledes man låtit dem dricka ur gamla pomadburkar med utsigt till en trädgård, der man planterat tre qvastkäppar. Men jag skall nog få bugt med den fördömda Facen. Samma ögonblick ringde Seraphin vid gallerporten. — Der ha vi just en, mumlade Pantalon och vek upp sina ärmar. Hr Pantalon, fru Pantalon, fröken Isabella Pantalon, unge hr Pantalon, kammarjungfrun, kökspigan, trädgårdsmästaren, den store gårdshunden — alla störtade med fröjderop och högt skall af glädje mot hr Seraphin. — Det är han, det är hr Seraphin! ropade de och klappade händerna. — Ja, det är jag, svarade Seraphin och svingade sin hatt bakom gallret. — Hvad de ha ledsamt i sin landtliga ensamhet! tänkte den ärlige Seraphin. Hvad skulle det blifva af dem utan mig och de få vänner, som någon gång fara ut och besöka dem? Här är rätta stället att anbringa hr Seraphins bild, och vi kunna göra det med få ord. Det var en ung man på omkring 30 år, hvarken stor eller liten, hvarken vacker eller ful, men temligen inbilsk och alltid på sprätt. Denna dag var hans hår brändt och parfymeradt, han hade hvita handskar och lackerade stöflar, allt med afseende på fröken Isabella Pantalon, en vacker adertonårs flicka, samt de fruntimmer