Dagens Nyheter – 26 maj 1868, sida 3

den spanska aristokratiens lysande dagar under den göthiske konungen Roderik. Aftonens festligheter försiggingo efter ett högtidligt, gammaldags ceremoniel. Man dansade äfven, men det var som om figurerna å de gamla gyllenläderstapeterna fått If och med atmätta steg rört sig fram och tillbaka på golfvet. Ingen ådrog sig uppmärksamhet framför de andra, med undantag af en dam, som på Don Fersandos lättrörda sinne gjorde ett lifligt intryck. Det var öfverdomarens dotter, ett fruntimmer af hänförande skönhet. Det är visserligen sannt, att hennes drägt, liksom de öfriga damernas, tycktes hafva blifvit tillskuren före syndafloden, men hon hade det mörka, andalusiska ögat, som under de långa ögonhåren sköto blixtar, omöjliga att uthärda. Äfven hennes röst, sätt och väglika, mjuka rörelser — allt påminde om Andalusien och visade, huru de qvinliga behagen kunna fortplantas ifrån århundrade till århundrade, ifrån det ena klimatet till det andra, utan att förringas eller utplånas. Den som känner till qvinnans tjusningsförmåga uti denna del af det gamla chevalereska Spanien kan lätt göra sig ett begrepp om den hänförelse, hvaraf Don Fernando intogs, då han trådde dansen med en flicka, som kunde sägas Los sig förena alla en andalusiskas bebag. Under festmåltiden satt han vid hennes sida. Men hvilken fest och sådana föråldrade läckerbeter! Midt på bordet stod en påfågel, denna praktens och ståtens representant, anrättad och upplagd på ett gyllene fat. Då Don Fernando kastade en mönstrande blick öfver damerna och deras besynnerliga klädedrägter samt löjliga hårklädsel, var det ej att undra på att hans öga med förtjusning dröjde vid öfverdomarens dotter med det tjusande leendet, den drömmaude blicken och det smäktande tonfallet i