Dagens Nyheter – 25 maj 1868, sida 2

Hon vågade, ehuru otydligt, framställa sina farhågor; men han tog genast vid sig och utbrast: — Huru! jag otrogen Serafina! Skulle jag låta mig dåras af en annans skönhet? Aldrig! aldrig! Gång efter annan föll han på knä, slog sig för bröstet och åkallade månen, den silfverhvita, till vittne på sin uppriktighet och trohet. Han vände beskyllningen mot henne sjelf, sägande: — Månne det icke är möjligt att Serafina sjelf glömmer sina löften och försäkringar? Det kan ju hända att en rikare rival infinner sig, medan jag dväljes på hafvet och, understödd af din fader, vinner din hand. Den sköna Serafina höjde sina hvita armar mot himlen och, i likhet med sin älskare, kallade hon månen till vittne på sin kärlek. Ack! huru litet kände icke Fernando hennes hjerta! Ju mera hennes fader skulle motsätta sig deras förening, desto trognare skulle hon blifva. Om också många och långa år skulle förflyta, innan Fernando återkomme, skulle han finna henne trogen. Och om än hafvets vreda böljor slukade honom (och hon grät bittra tårar vid blotta tanken på en sådan möjlighet), skulle hon aldrig blifva en annans maka. Aldrig! aldrig! aldrig! Hon tog från sitt finger en med ett rubinhjerta prydd ring och kastade den ned från balkongen såsom en pant på sin trohet. Så skiljdes de älskande med många ömma ord och många dyra eder och löfter. Men skulle de väl hålla dessa löften? Huru kan man tvifla derpå? De hade ju kallat den beständiga månen till sitt vittne. (Forts.) —— Lo