Dagens Nyheter – 25 maj 1868, sida 2

blott hade henne i säkerhet, till dess hans skepp vore vackert och väl ute på hafvet! Han begaf sig till hennes rum och framställde för henne, huru ostadig och sanguinisk hennes älskares karakter var, samt att hans förhoppningar icke hade den ringaste verkliga grund. Han bad henne icke mottaga honom hos sig samt för öfrigt låta honom veta att hon icke ville stå i något närmare förhållande till honom, förrän han blifvit fri från den fixa id, hvarmed han nu var behäftad. Hon böjde sitt hufvud, skenbarligen med barnslig undergifvenhet, hvarefter han tryckte henne till sitt bröst med faderlig ömhet och kysste bort en tår som banade sig väg utefter hennes kind. Men när han lemnade rummet, vred han om nyckeln i låset; ty, ehuru han var en öm fader och hade en hög tanke om sin dotters undergifna sinne, hade han dock mycket större förtroende till lås och nycklar och beslöt förlita sig på dessa, till dess Don Fernando afseglat. Huruvida BSerafinas tro på välbetänktheten af hennes älskares planer i någon mån blifvit rubbad genom hennes faders många skäl, förmäler icke historien; men säkert är attifrån det ögonblick hon hörde nyckeln vändas om i Jåset, blef hon fullkomligt öfvertygad om att Do sju städernas ö verkligen fanns till. Dörren var stängd; men hennes vilja lät icke af en sådan obetydlighet kufva sig. Ett af rummets fönster vette till en af dessa balkonger af sten med gallerverk af jern, som bruka finnas på spanska och portugisiska hus och likna stora burar. På denna balkong hade den sköna Serafina sina foglar och blommor, och här brukade hon sitta under måaskensnätterna, spelande på sin guitarr och sjungande lik en näktergal. Från balkongen hade hon nu långa samtal med sin älskare, och Don Ramiros försigtighet var således icke af någon nytta. Alla