Dagens Nyheter – 25 maj 1868, sida 1

niens eröfring, i det åttonde seklet, när det heliga korset nedstörtades och halfmånen sattes i dess ställe och när de kristna kyrkorna förvandlades till muhamedanska mosk6er, sju bis skopar, hvar och en i spetsen för en skara fromma landsflyktingar, hade lemnat halfön och afseglat för att uppsöka någon ö i oceanen eller något fjerran beläget land, der de kunde anlägga sju städer och lefva lugna med bevarande af sin tro. Dessa heliga flyktingars öde hade hittills förblifvit en hemlighet och man hade nästan helt och hållet glömt bort dem. Emellertid upplifvades nu minnet af dem genom den gamle sjömannens berättelse, och det blef en öfverenskommen sak bland alla fromma och alla enthusiaster att den sålunda tillfälligtvis upptäckta ön just var den tillflyktsort, dit biskoparne och deras följeslagare hade blifvit förda af en beskyddande försyn. De sju städernas ö väckte nu lika mycket intresse och lika mycken längtan bland nitiska kristna, som den beryktade staden Timbuctoo har framkallat bland äfventyrliga resenärer; och man hörde ofta den innerliga önskan uttalas i form af böner till Gud, att dessa afsöndrade medlemmar af den stora kristua familjen måtte blifva återförenade med sina bröder. Ingen intresserade sig dock mera för saken än Don Fernando de Ulmo, en ung riddare, som innehade en hög plats vid det portugisiska hofvet och var af ett mycket sangviniskt lynne. Han hade lefvat med i verlden, njutit af alla dess vexlande nöjen och förlustelser samt helt nyligen i viss mån slagit sig i ro, då detta nya ämne för samtal och undran nådde äfven hans öron. De sju städernas ö blef nu det ständiga föremålet för hans tankar om dagen, och hans drömmar om natten; man kan till och med säga att denna ö rivaliserade med en skön flicka,