Dagens Nyheter – 23 maj 1868, sida 2

— Min stackars Margareta, har du verkligen föreställt dig att du kunnat gäcka mina skarpa, vaksamma blickar? Jag har vetat hvem du varit, min älskling, alltsedan du stod darrande vid dörren och räckte mig rekommendationsbrefvet från fröken Graham. Ack! minst hundrade gånger har jag sedan dess varit frestad att afkasta den mask, jag burit, och förråda min kärlek. O! min högt älskade maka, jag tackar Gud för våra olyckor och sorger; genom dem ha vi blifvit drifna till att omsider öppna våra hjertan för hvarandra. Och stort skäl hade de verkligen att tacka Honom; ty när stolthet, svartsjuka och misstänksamhet smugit sig in i tvenne hjertan, för att söndra dem från hvarandra, är det högst sällan en återförening kan komma till stånd, hvarvid allt det giftiga ogräs, som vuxit ur denna dåliga jordmån och lika hastigt som ymnigt gripit omkring sig, blifver helt och hållet utrotadt. Oftare händer att missförhållandet ökas, svalget vidgas med åren; den ene vänjer sig småningom vid att betrakta den andra såsom en fiende och denna fullkomliga söndring inträder, som är i så hög grad bedröflig att bevittna. Exempel på äktenskaplig missämja ser och hör man oupphörligen i litvet; och om den innersta orsaken till oenigheten skulle för hvarje särskildt fall undersökas, tviflar jag ej på att den i allmänhet skulle befinnas vara lika obetydlig, som den i denna berättelse förut omtaJade händelsen i sjelfva verket var. Qvinnorna bruka icke riktigt uppfatta arten och vidden af de förbindelser och det ansvar, de ikläda sig, när de inträda i det äkta ståndet. I stället för att anse äktenskapet ålägga dem sjelfuppoffring, i stället för att tänka på att de genom giftermålet åtaga sig pligter, som ofta nog äro svåra att uppfylla och som i främsta