Dagens Nyheter – 22 maj 1868, sida 3

— Jag förmodar att ni föredrager att stanna här i staden framför att fara så långt bort med oss och blifva skiljd från era vänner? fortfor han. — Nej, nej, visst icke. Jag har inga vänner... och jag håller så innerligt af ert barn, min herre, att jag skulle vilja följa det till verldens ända, genmälde hon, synbarligen mycket förlägen. En lång tystnad inträdde. — Fru Hastings har ni hört min historia? — Ja, min herre. ter uppstod tystnad, under hvilken hon begaf sig till fönstret för att dölja den rodnad, som uppsteg på heunes kinder. — Jag skulle önska att ni ville sitta ned, fru Hastings, och höra mig sjelf berätta den. ER har saken blivit annorlunda framställd ör er. -Jag vet verkligen alltsammans, min herre; och det är då kanske icke värdt att nu tala derom; ty ämnet måste vara smärtsamt för er, och hvarför återkalla i minnet hvad som helst bör glömmas? sade hon, i det hon återtog sin plats. — Ackl jag behöfver visst icke återkalla i minnet hvad som ständigt sysselsätter min själ. Berätta ni först, huru pi hört saken förtäljas... Ser ni, det är en lindring för mig att tala derom med er. Henres bjerta slog med fördubblad styrka; hon samlade allt sitt mod. — Er maka, min herre, sådd hon, var, efter hvad jag kan förstå, ung, nyckfull och fåfäng; hon försemmade förmodligen sin förnämsta pligt, den att göra er lycklig, och följden häraf blef att vi å er sida b-handlade henne med köld. Hon trodde sig upptäcka ati ni ej älskade henne så varmt Fom ni nöll af en annan... Herr Dorrance gjorde en åtbörd atförvåning. Fru Hastings fortfor: