Dagens Nyheter – 22 maj 1868, sida 2

Den milda doftande vårluften inträngde genom ett öppet fönster i det rum, der Margareta, känd endast under namn af fru Hastings, satt lutad öfver den lilla sjuklingen, som nu var i det närmaste till helsan återställd. När Ida var vaken, ville hon icke tillåta fru Hastings att ett enda ögonblick aflägsna sig från henne. Ifall hon någon gång nödgades i ett eller annat ärende gå ut i ett värgränsande rum, grät flickan oafbrutet ända till dess hon återkom. Fru Egerton sade ofta att hon var öfvertygad om det barnet aldrig skulle hafva repat sig, om det ej haft en så tålig och hängifven sköterska. Detsamma sade läkaren. Herr Dorrance yttrade ingenting; men han lät det ena ångfartyget efter det andra afgå utan honom, vakande hela dagar och långt in på nätterna vid sitt älskade barns sjukbädd, Det angenäma vädret på denna vårdag hade lockat fru Egerton att fara ut och åka med lilla Harry. Hon hade ännu icke träffat fröken Graham och således ej varit i tillfälle att tacka henne