Dagens Nyheter – 22 maj 1868, sida 2

Den uvoga qvinnan syntes bli förlägen öfver den forskande blick som fröken Graham fästade på henne, då hon nalkades. — Ni känner mir, fröken Graham, sade hon. — Jag... utj... nej, det tror jag icke, svarade Helena. — Gud vare loft då skall icke heller han igenkänna mig. — Fru Dorrance! Ar det möjligt att det är ni?... så förändrad!... Huru ni darrar! Stackars. barn, hvad har förmått er att anlägga denna förklädnad? Margareta berättade i korthet sin historia, endast förtigande hvad som kunde vara smärtsamt för Helena, emedan det rörde hennes broder. Och nu blef fröken Graham för första gången upplyst om den svartsjuka, hvaraf den unga frun lidit. Det sved i hennes bjerta, när hon hörde till hvilket obetänksamt, ja rent af dåligt handlingssätt Margareta låtit förleda sig, ehuru hon å andra sidan icke kunde annat än fördöma herr Dorrance för hans stränghet och häftighet. Genom fröken Grahams upprigtiga meddelanden kom Margareta till insigt af att den aktniogsfulla tillgifvenhet, som hennes man hade visat för Helena, i intet afseende kunde jemföras med den djupa, innerliga kärlek, som han hade slösat på henne sjelf under början af deras äktenskap. Helena Graham skattade högt den genomgående förändring, som försiggått hos den förr så tanklösa verldsmenniskan, hvilken nu blifvit så ödmjuk, så sjelfuppoffrande, att hon föredrog att ikläda sig en tjenares skepnad och utföra en sådans tunga göromål heldre än att underkasta sig en längre skiljsmessa från sina barn. Hon skref oändligt gerna en biljett till fru Egerton, på det högsta rekommenderande Mar