Dagens Nyheter – 20 maj 1868, sida 2

Hennes faders återkomst var allt hvad hon nu önskade, åtminstone efter hvad man kunde märka. Ett svagt hopp bodde i hennes hjerta att han skulle förmå åvägabringa den försoning, till hvilkeo hon eljest icke såg någon möjlighet. Slutligen kom den förskräckliga underrättelsen att han hade aflidit på ångbåten under öfverresan. Hans lik begrofs i hafvet. Den välvillige prestman, som kommit till henne med detta sorgens budskap, beredd att med tröstens ord mildra det hårda slagets verkan, öfverraskades af att finna med hvilken känslolöshet det mottogs. Han kunde icke läsa i dessa kalla stenlika ögon att hans meddelande sänkt hennes hjerta djupt ned i förtviflans afgrund, dit strålarne från hoppets stjerna aldrig tränga. Ilan kunde icke ana att denna sällsamt ljudande stämma var ekot af en ande, som sjöng sin egen grafsång. Han kunde icke veta att hon, sedan han gått och dörren tillslutits efter honom, föll till golfvet såsom en sten. I det tillstånd af dödlik dvala, som följde, hade hon varit omedveten af de olyckor, som hopats öfver henne. När hon återfick sansen, visade hon icke någon förändring i sitt uppförande. Andra menniskor tänkte för henne och drogo försorg om förfärdigande af sorgkläder åt henne; sjelf var hon densamma: hennes anletsdrag syntes hafva hårdnat till marmor. Fru Brown såg på henve med tårar i ögonen, när hon gick från rum till rum, likgiltig för alls. Och den gamla frun mumlade för sig sjelf: Gud bevare det stackars barnet! Om hennes far hade kommit tillbaka och funnit henne sådan, skulle han icke ha kunnat känna igen henne. Margareta hade af den person, som sydde hennes kläder, fått höra hvad menniskorna sagt med anledning af hennes skiljsmessa från sin man.